Varje gång jag sitter ner för att skriva jag vet att det kommer att vara en kamp. Det kommer med jobbet och jag accepterar det. Det finns dock tillfällen när min magkänsla säger mig att oavsett hur hårt jag kämpar, kommer ingenting att komma av det. Lyckligtvis, de tillfällen är få och långt mellan. Tyvärr, jag är mitt i en just nu.
En gammal författare vän till mig rådde mig att det bästa sättet att brottas med detta dilemma var att "hålla grundning pumpen". Ibland sade han som involverade ingenting mer än öva mekaniken i craft. Med andra ord helt enkelt skriver a, b, a, b var bättre än att skriva någonting alls. Som ung var hans stora ambition att vara en författare för The New-Yorker som tidningen. Det var tillbaka i 1940-talet när Harold Ross fortfarande var redaktör. Genom förbön av EB Vit anställdes min vän. Han var positivt upprymd för sin dröm hade gått i uppfyllelse. Tyvärr, som det visade sig, hans upprymdhet snart började avta och hans dröm blev en mardröm. Han kunde inte tänka ett skit att skriva om. Så, han satt i hans kontor som dag efter dag att skriva a, b, a, b, a, b. I nästa lör office S.J. Perelman som var en av de stora humorister av eran och en högt aktad medarbetare på tidningen.
Två veckor efter min vän anställdes, Perelman gick in Harold Ross kontoret och inlämnade sin avskedsansökan. Ross var helt mållös och frågade varför. Perelmans svar var något i stil med: "fan, du vet jag har drabbats av ett svårt fall av skrivkramp nyligen och du sätta några unga punk bredvid mig som har skrivit non-stop hela dagen, varje dag för de senaste två veckorna. Han gör mig tokig! Jag har slutat."
Perelman hade naturligtvis ingen aning om att "unga punk" var lider av en lika allvarliga fall av skrivkramp och bara skriver a, b, a, b. Det var en lustig anekdot, om inte annat. Jag tror att Perelman övertalades att stanna kvar på personalen. Min vän avsluta kort därefter.
Jag träffade stipendiaten 1982 på den grekiska ön Patmos. Hans namn var Robert Lax och vi förblev vänner i sjutton år. Han dog vid en ålder av 83 år 2000. Jag lärde mig en hel del från Bob genom åren och, märkligt nog, han lärde sig några saker från mig, liksom. Så sa han, hur som helst. Många människor kom att tänka på honom som helgon. Vi båda visste att det var inte sant men Bob var glad att låta folk tro att och han spelade bra. Vad jag tyckte mest om honom var hans sinne för humor. Absolut inte en egenskap som vanligtvis förknippas med heliga. Särskilt den frivola slags humor som vi fick en sådan kick ut tillsammans.
Det finns två memoarer stycken angående Bob Lax som människor är välkomna att läsa för att få en bättre känsla för mannen; "Sublima nej Rhyme" och "Ah, Poets'. Annars kolla honom på Internet. Han var ingen saint men på en bra dag, han var en förbaskat bra författare. Och Bob hade mer än sin andel av goda dagar. Och detta är vad jag skriva om när jag kan inte komma på något att skriva om a, b, a, b, a, b.