Ibland i livet kan det blir lite svårt. Ta förra veckan till exempel. Jag kör till fungerar som vanligt. Jag jobbar som vanligt. Då jag blir synad och berättade att jag är avskedades. Jag hade varit med företaget för drygt fyra år och hade tagit på en hel del projekt för flera avdelningar och mitt ansvar som fortsatte att växa när jag erbjöd min hjälp till någon avdelning som behövde något jag kunde erbjuda. De som jag arbetat med, och även de som inte jobbar med direkt så mycket, blev familjen till mig. Jag tror min positiva inställning, hängivenhet till företaget och våra kunder, och min passion lyste igenom i allt jag gjorde och med alla jag hade kontakt med.
Medan jag såg det komma, vettigt det... för mig ändå.
Jag körde 88 km till jobbet varje dag... ett sätt. Jag lämnade väl före soluppgången och återvände hem efter solen pensionerad för natten. Jag fick innan tupparna ens tänkt på galande och jag gick till säng timmar innan mina barn gjorde. Jag hade väldigt lite tid med min familj. Mina helger var min enda tid att få något gjort och fylldes med shopping, rengöring, gör tvätt, fastställande små saker runt huset... du vet, de små (och stora) saker jag inte kunde få gjort under veckan. Jag hade väldigt lite kul tid med min familj, och jag har några ganska stora barn att inte vara med dem varje chans jag kan få.
Jag var utmattad och kunde bara att skära en liten timeout för mig själv från tiden med min familj. Jag hade till för mitt förnuft. Men de var alla helt underbart (för det mesta). Sysslor skulle få gjort (för det mesta) och jag skulle få hjälp att göra andra saker runt huset (när jag bad). De var alla mycket förståelse för min tidsbrist och ansvar (med full-on teenage attityder och Skäggtorsk) skojar bara, de verkligen har varit underbar. De hjälpte att plocka upp slack där jag inte kunde.
Som någon i min situation är jag rädd. Det finns räkningar att betala och munnar att mätta (4 tonåringar och en 9 år gammal). Det finns stress "vad gör vi nu?" Stress "när kommer jag hitta ett annat jobb?" Och stress "men vad om alla räkningar?"
Detta, skall som allt, passera. Jag sympatiserar och känna empati med alla som har, som är och som kommer att gå igenom detta. Det finns några känslor värre än oförmåga att försörja din familj. Jag vet eftersom jag är här nu. Gud kommer att ge. Han hjälper mig att förbli stark. Han kommer att hjälpa mig hitta en karriär som hjälper mig att vara både den bästa anställd och den bästa förälder som jag kan, inte bara en eller det andra. Jag har tro har jag många människor som älskar mig (och dem), och jag har min vilja och beslutsamhet. Jag har varit med om värre och komma ut på toppen. Detta är inget undantag.